Den stora branden och Älfåsens skyddshems för vanartiga gossar Den dramatiska eftermiddagen  den 7 november 1915

Värmlänningar , Trettio kannor brännvin och andra historier ifrån bruksperioden med Croneborgfamiljen

Intresserad av gamla Älvsbackabilder? Kolla in Värmlands museums fotodatabas, en riktig bildskatt!

En Charta berättar

Pinoberget
En socialhistorisk studie utifrån
sentida bebyggelselämningar och obesuttna människor. (obs! stor 910 kB pdf-fil, tar ca 4 min att ladda ner med telefonmodem)

Elfsbacka Läs mer! Externa länkar om Älvsbacka

Älvsbacka Bruk kom till 1642 då borgmästaren Lars Ingmansson i Karlstad fick privilegium på den första stångjärnshammaren. Läget var perfekt eftersom det fanns gott om kolskog och nivåskillnaden mellan sjöarna Gräsmangen och Lersjön skapade ett flertal fall. Bara några decennier senare var Älvsbacka bruk ett av Värmlands största järnbruk.

Storhetstiden för Älvsbacka, liksom för de andra värmländska bruken, var under Cronenborgarnas tid i mitten av 1800-talet. På bruket tillverkades bl a trävaror, spik, brodd, spisar, plåt och tegel. Bruket lades ner under "den stora bruksdöden-perioden" 1894.

Efter bruksepoken användes byggnaderna till ett skyddshem för vanartiga gossar ända fram till 1939. Åtta "vanartiga gossar" tuttade på herrgården 1915. Den brann ner till grunden. Herrgården låg precis där det så kallade Skolhuset nu ligger. Nedanför ligger den engelska bruksparken.

Den gamla herrgården byggdes 1742. Den var en av de större och mer representativa i Värmland. Herrgården var den vanliga värmländska typen med en timrad byggnad i två våningar med skiffertak, profilerade fönsteromfattningar och dekorativt utformade vindskupor. Herrgården hade två envåningsflyglar med skiffertak. Den låg vackert med utsikt över Lersjön och Östra Örten och med Älvsbacka kyrka i söder. På herrgården fanns en betydande konstsamling med bl a verk av Rembrandt, Tizian och van Dyck. Sista bruksägarna var släkten Cronenborg. Tidigare släkter var bl a Tigerhielm, Kolthof, Hedengren, von Hofsten, von Rappholt, Heikenskjöld och von Hissing.

Från 1939 blev området en verkstadsskola, därefter turistanläggningen Bäverland och från 1989 hyrde invandrarverket området och startade en flyktingförläggning. När förläggningen lades ner bildades föreningen Älvan, numer Byalaget Älvan, som nu försöker få liv i bygden. Föreningen har bl a anlagt en natur- och kulturstig utefter Östanåsån, startat barn - och ungdomsverksamhet mm

År 1974-75 gick det en våg av studiecirklar ”Bygd i Förvandling” över Sverige. Vi hade en här i Älvsbacka också. Det föll sig naturligt att vara med och få reda på mer om den bygd vi bodde i.
Det berättar Gunilla Kvarnström som bor på Plåthammaren

Vi flyttade hit 1973 och ville få lite rötter. Älvsbacka och Östanås hade en gång varit ett av Värmlands största järnbruk och vi läste gamla arkivhandlingar och böcker och fick fram en hel del fotografier. Då levde också fler gamla som kunde berätta om brukstiden. Cirkeln resulterade i en utställning Valborgsmässoafton 1975 i IOGT:s ordenshus i Östanås. Sedan skingrades vi och vårt material.
Men jag hade blivit intresserad av hur det egentligen såg ut här under brukstiden. Bruket gick i konkurs 1893 och de flesta bostäderna revs före 1896. Jag ville hitta någon karta om det gick. Det visade sig att det finns kartor på Lantmäteriet. Över Östanås finns en från 1748. Dessutom finns plankartor med byggnadsbeskrivningar över bruket på Allmänna brandförsäkringsverkets arkiv. Alla industrier var tvungna att brandförsäkra sina byggnader.
Jag började med att undersöka kartan från 1748. Den är upprättad med anledning av att tre ”intressenter” ärvt andelar i hemmanen Elfsbacka och Östanås. (Det är tre döttrar och mågar till brukspatronen på Brattfors, herr Henric Kolthoff.) Hemmanen ligger på var sin sida om älven utan namn (se bild) som heter Elfwen och var en förutsättning för brukets uppkomst. (Däremot har den inte gett Elfsbacka dess namn utan det kommer från Elofs backa.) Elfwen hade som mest sex dammar. Fallhöjden är 34 meter mellan Gräsmången och Lersjön.Lika som för 250 år sedan
För att arvskiftet skulle bli rättvist måste jordmån och annat bedömas och värderas. Lantmätaren C.F. von Hiltebrandt mätte i augusti och september 1748 (med hjälp av nämndemännen Håkan Jansson i Nordwiken och Anders Jonsson i Örtnäs) upp och värderade varenda liten plätt på hemmanens inägor. (Skogen delades först 1752 men då inte med samma noggrannhet utan med mer raka streck.)
Vi som bor här kan nu med denna karta gå ut och se att flera platser är sig precis lika
som för 250 år sedan. Det gäller främst de värdelösa eller dåliga partierna. Det som inte hade något värde då är heller inget att ha nu.
Hemmanen delades i öst-väst så att alla tre intressenterne fick del i bägge hemmanen. (Ett röse har vi hittat.) Intressenterne var; Brukspatron herr Anders Låstbom (gift med Anna Elisabet Kolthoff) 1/5, herr Commercierådet Bengt von Hofsten (gift med Ingrid Britta Kolthoff), företrädd av sonen Henric von Hofsten, 2/5 samt Brukspatronen herr Sven Hedengren, 2/5. Vid skogsdelningen 1752 står Sara Kolthoff som intressent. Sven Hedengren hade alltså avlidit sedan 1748.
Före detta skifte var det en ägare och sålunda en bostad för brukspatronen eller den som företrädde brukspatronen (Henric Kolthoff bodde ju på Brattfors).
Enligt kartan låg den gamla hustomten på Elfsbacka hemman. En ny projekterad hustomt är utmärkt på Östanås hemman, på den plats där herrgårdsbyggnaderna sedan dess har legat. På skogskartan från 1752 är området utmärkt med hustomten, så man får anta att det då byggts något där.
Kartorna och texterna till den s.k. ”repartitionen emellan intressenterne” lämnar en hel del frågor. Varför ärvde Anders Låstbom bara en femtedel och de övriga varsina två femtedelar? Vi antog att brukspatronerna var gifta med varsin dotter till Henric Kolthoff. Vilka var döttrarna? Vi känner bara till Sara Kolthoff som omnämns på denna karta och beskrivning.
För att få svar på de här frågorna försökte vi få tag på Henric Kolthoffs bouppteckning. Det visade sig vara svårt. Vi gick också till domböckerna och läste protokollen från höst- och vårting 1747-51. Det var intressant. Där fick vi namnen på döttrarna och andra.

Text: Gunilla Kvarnström